HTP - Hughes / Turner Project

 

Glenn Hughes (ex-Deep Purple) och Joe Lynn Turner (ex-Rainbow) är två av hårdrockens bästa sångare, de knäcker överhuvudtaget de flesta som ens närmat sig en mikrofon i rockhistorien och vet definitivt hur man bemästrar både teknik, känsla, uttryck, frasering och sköna rock and roll-vrål. När det visade sig att dessa två legender skulle spela in en gemensam platta pirrade det till lite extra i magen på mig. Hur fan skulle det låta liksom? Mjäkigt, mossigt och så där typiskt avskyvärt försiktigt ("medelålders sömngångaraktigt"?) som de flesta gamla rockers med den bästa delen av sina karriärer bakom sig - eller kunde man hoppas på en brinnande vulkan av inspirerad 70-talshårdrock och (tidig) 80-talshårdrock? Gubbarna själva har sagt att de ville göra en platta så som de hade velat låta idag om de fortfarande var med i Deep Purple och Rainbow (och att Ritchie Blackmore gav dem mer spelutrymme måhända?) - och visst fan har dom lyckats så att det visslar om det!

HTP-plattan är nämligen en riktigt överraskande vital uppvisning av två särdeles talangfulla musiker som verkar ha hur kul som helst i studion. Att Glenn Hughes, ofta kallad världens bäste sångare, skulle fixa biffen, det visste vi alla. Han har gjort en hel del plattor de senaste åren och lagt drogerna på hyllan. Han kan sina saker och är dessutom en basist i världsklass, men hur fan skulle Joe Lynn Turner kunna matcha den store Hughes? Visst, Turner lirar i stort sett i samma liga som Hughes rent vokalmässigt enligt mig och han har en rackarns skön rockröst, men Hughes är trots allt den mest "ansedde" av de två.
Dock, här gör Joe Lynn Turner en häpnadsväckande trippelaxelsaltomortal och går loss så fett att stereon börjar glöda, jucka, shaka och rulla så det står härliga till!
WOW - vilken kung!!! Turner is back with a vengeance och alla jävlar måste akta på sig för att inte bli överkörda, det är ytterligt brutalt vad karln tar i och uppriktigt sagt begår något av ett lustmord på den tappert kämpande Hughes.

Sånginsatserna från gamle Joe Lynn är närmast att betrakta som kriminellt bra på den här plattan och jag hoppas nu verkligen att HTP kommer till Sverige i höst, vilket det ryktas om. Gubbarna är nämligen så jävla "on fire" som man kan bli!!! HTP får inte missas av Er som tycker att t ex "I Surrender" och "Burn" är rent odödliga hits och att 70-tals och tidig 80-talshårdrock i allmänhet är hyfsat tidlös. HTP har nämligen lyckats med konststycket att göra en sådan platta i modern tappning med ett oerhört schysst sound och drag under galoscherna. Provsmaka det läckra öppningsspåret "Devil´s Road", ta en tugga av ruffiga "Missed Your Name", krydda med dunder-och-brak-häftiga "Ride The Storm" och varför inte också smutta på den sköna powerballaden"Mystery of the Heart".
Det är svettigt inspirerat, oantastligt melodiöst och attans skoj att höra - och även om stilen i sig är rätt trist numera tack vare att de flesta som utövar genren är tämligen fega farbröder, så är just detta allt annat än mossigt. Hughes och Turner har gjort något i hästväg - det låter som om de har delat på en burk Viagra helt enkelt!
Hade denna skiva kommit för typ 20-25 år sedan hade den räknats till de odödliga hårdrockklassikerna, sanna mina ord...men nu är det ju år 2002, så tji fick dom - MEN, gör det då trevligt för Er ändå och sätt Er i tidsmaskinen innan Ni avnjuter denna exceptionellt roliga platta. Det här är nämligen hur bra som helst i sina bästa stunder, och Hughes/Turner är onekligen kunniga guider i den djungel av maffiga Hammondorglar, feta basslines och ruskigt riviga rockgitarrer (bl a John Sykes och Paul Gilbert!) som vi får levererade här. Detta är ett måste för fansen - och en rejäl rocklektion för alla Er andra som kanske ännu inte upptäckt två av hårdrockens verkligt stora röster.

8/10

Av: JAC